Har haft blogg-, fejjan-, telefon-, sov- och umgåsförbud. Jag har arbetat, mina vänner, som jag aldrig arbetat förr. Det är sant! Inte på så kort tid i alla fall. Det fanns inte utrymme för NÅGONTING mer. Men nu ligger två tidningar och väntar på tryckeriet så det känns fint.
Det är rätt sällan jag går på 100%. Eller så här: jag känner nästan aldrig att jag gjort MAX vad jag kunnat. Man kan alltid lite till. Ändra, fixa, göra perfekt. För det är lite hemskt att känna "här tar det stopp, jag kan inte mer nu". Men så kände jag när jag ordnade Nöjesguidefesten. Vi var FYRA pers som ordnade en prisutdelningsgala för 800 pers och sen en fest för 3000 eller 4000 kanske det var. Jag hade ont i hela kroppen efter prisutdelningen. Bara helt förgiftad av adrenalin och ångest.
Lite så var det nu. Två tidningar på 36 sidor vardera, helt ny layout på bägge (totalt olika så klart), samtidigt. På lite mindre än tre veckor. Och det är det som är så dumt - ju mer stressad, desto mindre kreativ. man bara: textruta. "Ok jag gör den röd. Ok fult. Now what?"
Och så har man en pojkvän som tvångsmatar en med falafel och lagar pannkakor så man inte ska svimma. Har ju nämligen inte haft tid för måltider, än mindre att inhandla dem. Det är en fin pojkvän. Som fattar att när man är mitt inne i tunneln är det ingen idé att säga: du jobbar för mycket.
Ursäkta men nu ska jag gå hem och få en <3-attack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar