Men DOUCHE BAG alert!

Men kan inte killar skärpa sig någon gång? Det här får jag bara ilskemigrän av.

Dagens citat:

"Om jag blir behandlad som en vanlig kund så flippar jag ut" Man bara ok vänta medan jag hämtar en ny tunga som är lite lenare mot ditt ass.

Det här med oberoende...

Nu ska väl jag inte komma här och komma. Men jag började plötsligt, på förekommen anledning kan vi väl säga, undra om utifall det spelar någon roll ifall man anställer en gallerist som typ konstredaktör på en tidning? Eller en krögare som matrecensent?

Jag skulle ju då tycka att om man ska skriva redaktionellt material i en tidning, ska man inte få merparten av sin lön från en av dem man är satt att granska. Men då är jag kanske hopplöst bakåtsträvade och oldfashion utav bara helvete.

För idag kan man kalla sig journalist eller skribent efter att ha bloggat lite. Skrivande är en kreativ grej precis som att formge lite flyers. Och du kan ju formge flyers för en klubb och jobba åt en annan. Där ser jag inget problem. Men det är väl just det här med skrivandet i press som inte riktigt passar in där. Det blir lite mer ööö komplicerat. För man ska servera någon sorts neutral info till allmänheten.

Handlar det om hur stor del sin inkomst man får från vardera hållet? En nöjesreporter kan ju ha en klubb en gång i månaden och tjäna 500 spänn på det. Det tycker jag är ok. Bandbokaren på Debaser bör inte skriva notiser och musikrecensioner i Sydsvenskan. Eller är jag bara off och onödigt hardcore som snackar "oberoende" "uppdragsgivare" och "granskning"?

Förmodligen suckar en hel generation med multikreativa sen-åttiotaliseter i kör åt sådant här tjöt. Pfff.

Vet ni??!

Vet ni??!

En alldeles särskild dag när jag BLOGGAR

Hej bloggen. Förlåt att jag har försummat dig. Men som det utnyttjande svin jag är ska jag nu komma till dig när jag behöver prata. För bloggen, we need to talk.

Alltså jag var så sjukt nära att ramla av världens jävla största och vildaste spazzhäst idag. Låt oss bara slå fast att jag har ramlat av veckans alla dagar. Jag har spottat ut gruset och suttit upp igen. Det är inget nytt. Men om jag ville rida hästar som ingen annan vågar sitta på så hade jag förmodligen tagit bra betalt och jag hade inte begett mig till MCR.

Men så hära. Jag fattade redan i stallet vart det barkade. Jag känner väl igen en häst som har så vansinnigt mycket energi att den inte kan stå stilla en sekund, eller? Ja det gör jag. Helt fucking toppad. Okontaktbar, som en unghingst på vift. 600 kilo madcap. Och jag bara "okej?". Funderar på om jag ska ta jackan för att slippa få skubbsår när jag ramlar av från dessa härliga 1.70 m. Oy ve. Sen kan jag knappt leda den. Den välter ner typ fem grejer i stallgången och bara pang krasch bonk åt alla håll. Kunde gett den en snyting - det hade den ändå inte märkt. Hade LÄTT behövt stigbett eller hingstkedja men det hade jag ju då inte. Megagreat verkligen.

Så jag sa lite till ridläraren att ehm det kommer inte att gå, jag kan inte ens hålla honom. Men hon ba: nej men det är mest från marken som han är sån det blir bättre när man sitter upp. Och vad gör man? Det är ju lite som att vägra gå in i planet för att man sett piloten dra i sig en 75a. Man kanske såg fel? Eller så kanske han kan styra i alla fall?
Sitter upp - och det ska sägas - med blodsmak i munnen för det finns inte en tjalle att detta kommer funka. Hästen är hög. Man kan bli trampad. Vad vet jag, det är aldrig kul att dunka i backen i synnerhet inte från en som är helt looney med fötterna överallt.

Och vad händer? Jo SURE enough. Jo sekunden efter jag kommit upp kutar den iväg. Från noll till hundra. Helt out of control i typ 20 jävla bocksprång. Den kunde liksom inte skritta. Inte ett normalt steg. Bara katjonk-katjonk-katjonk åt alla håll. Lyckas då få in den i ett hörn där den bara står och skakar. Petar till honom lite när jag ska sparka av stigbyglarna. Han hoppar en meter rakt upp. Sen har jag hoppat av.

Jag är bara så oändligt tacksam att jag kunde sitta kvar. Sen tyckte de att jag kunde lina honom lite i lilla ridhuset. Jag bara "okej?". Och det ledde till en annan "kul" incident. Han vägrade gå in där och ställde sig istället på bakbenen. Alltså en häst som är 1.70 och står på bakbenen är jättehög. Jag gör det inte sa jag. Ska ni lina er häst får ni göra det själva. Satte in honom i boxen och gick hem.

Det är en sak att vet att man ska hjälpa till att rida in en treåring. Man har någon på var sida. Och någon har hästen på lina, man har en halsrem, störtkruka, säkerhetsväst och jada jada. Man har vidtagit åtgärder. Eller en annan sak när man ramlar av, bara sådär oförberett: Ena sekunden är man i trygg galopp över ett fält, nästa är man på marken för det flög upp en fasan. Sånt som händer. Den bäste även. Hästen lika paff som en själv. Men att veta hela tiden man är i stallet och vägen till ridhuset som en klump i magen att DET HÄR KOMMER ALDRIG GÅ för vi måste longera först eller vad som helst, få ut energin för kusen ser spöken och klättrar på väggarna. Och sen ändå vara tvungen att hoppa upp för man liksom... kan inte med att banga. Å jesus, mary and joseph det är ångest.

Ursäkta mig men nu ska jag ligga raklång och dricka lite vatten och vara tacksam över livet.

Jag är i gbg?

Jag är i gbg?

Min spellista!

Usch vad slappt att jag inte lagt upp bilder från fjället. Har ju massor.
men snart så.
Här är i alla fall min playlist i Sydsvenskan idag
Så kan ni höra vad jag tänker för feeling på Operagrillen på lördag. mamma ba: Är du kändis i Skåne eller? Jag ba (inne i mitt huvud): alltså jag hat fan hållit på att skriva artiklar, krönikor och what not hur länge som helst. Men inte i FANCYPANCY Sydis då. Förrän nu = kändis.

Lätt hänt.

Lätt hänt.