Jag har läst Joan Didions "Ett år av magiskt tänkande". Den var... bra. Jag har tänkt mycket på den. I de mest oväntade situationer. Som när jag skär sallad, eller drar på mig ridstövlarna.
Jag tänker sällan att det är sista gången jag gör något. Speciellt inte om det är något bra. Det skulle förmodligen bli alldeles för sorgligt med allt då. Men sanningen är att det kan vara sista gången man gör allt. Alltså, inte stora saker, det är för jobbigt. Men lite mindre. Kanske sista gången man dricker vin med några kompisar, allt känns kul och positivt och man tänker nu kan det vara så här jämt! Men sen blir några ovänner, en flyttar och så var det som var så givet och bra helt otänkbart. En plats man gillar och tycker det är självklart att man ska komma tillbaka till. Men så blir det aldrig så, för... ja det blir inte av. En asgod pizza kanske - dagen efter blir man glutenallergisk.
Är det sorgligt? Jag vet inte. Ingenting är konstant. Det är både bra och dåligt så klart. Dåligt avlöses av bra och tvärt om. Man försöker klamra sig fast vid det bra, så klart. Men det går inte. Man får bara njuta av det när det är.
Jag ska öva mig på att tänka "nu är det bra". Och glädjas åt det. Upplever man inte samma sak igen, så får man ändå tänka på att man hade vett att uppskatta det när det hände i alla fall, istället för att panika för att det ska ta slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar