Det är lustigt med ridning. Gång på gång måste man göra saker som man känner att man egentligen är rädd för. Men man måste. Annars får man lägga ner. Man bara tänker: okej helvete hoppas jag inte åker av. Men utåt får man bara Tjoho ingen fara, lugn pållen haha det här går bra vettni.
Man ska det. Utsätta sig för grejer man inte har full koll på. Annars hade jag nog inte börjat rida alls. Och definitivt inte fortsatt. Det är ju helt emot naturen att hoppa upp på ett djur som är skitstort, och som kan typ döda en ganska lätt, även om det inte är meningen.
Jag kanske är en adrenalingalning utan att veta om det. Rädd och spännande och sen känns det bra. Funderade till och med på att erbjuda mig hjälpa till att rida in en pålle som ingen har tid med och som bara står och hänger. Varför - jag vet inte. Det är liksom kul när det är svårt och man är rädd så tänderna skallrar men ändå helt... roligt på något sätt.
Min andra sport som jag gillar är slalom. Man står där i pisten och bara jaha det var ju just snyggt det här kommer ju aldrig att gå det är skitbrant - men jag får väl svänga lite innan jag bryter benen, för jag kan ju inte ta liften NER. Och sen är det helt kul och lite svårt men man klarar det. Och vill åka igen.
Ja just det, glömde säga, ambulansen kom till stallet idag, det var någon som ramlat av på en lektion och nuförti'n så är det ju så noga att man inte få ha minsta ont i ryggen eller rubbas. Förr satt man ju bara upp igen. "Annars kan man bli rädd".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar