Det finns kompisar som jag tycker mycket om. Men vissa är lite whacko. Fredrik bara: Men varför sa/gjorde/lever hon så? Jag bara eh men alltså hon är lite sån. Och det får vara ok. Egenheter. Grejer man inte orkar diskutera igen.
Jag tänker att om jag är tolerant och låter folk hållas så kanske man får förståelse själv. Och det finns ju goda sidor hos alla. Typ: Kan inte litas på med tider, men bangar aldrig att hitta på något. Lägger syrliga kommentarer men skulle ställa upp med livet som insats om det behövdes. Ja ni fattar va. Man måste inte ha så höga krav.
Jag tror lätt att många tjejer stör sig på mig. Eller snarare har stört sig på mig genom åren. Men jag försöker bara vara så snäll som möjligt. Ändå kan det kännas som att navigera i ett minfält, det här med tjejers koder.
Nu är hon för stöddig! Hon svarade inte på mail - spännig! Hejade inte minsann, vem tror hon att hon är?
Men ursäkta då. Jag har inte ett superlojalt gäng med tjejvänner som hållit i hop sen dagis. Jag är inte den där bästisen som fixar sockerkakor och grejer och ringer och lämnar mysiga meddelanden på facebookväggen - Gumman, längtar efter dig, puss puss! Eller jag försöker ju vara så bra kompis jag kan. Jag är bara livrädd för tjejkoderna. Jag har aldrig förstått dem, kommer antagligen aldrig att göra det, och det gör att det känns som att jag har något komplicerat syndrom. Adhd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar