tisdag 24 augusti 2010

En alldeles särskild dag när jag BLOGGAR



Hej bloggen. Förlåt att jag har försummat dig. Men som det utnyttjande svin jag är ska jag nu komma till dig när jag behöver prata. För bloggen, we need to talk.

Alltså jag var så sjukt nära att ramla av världens jävla största och vildaste spazzhäst idag. Låt oss bara slå fast att jag har ramlat av veckans alla dagar. Jag har spottat ut gruset och suttit upp igen. Det är inget nytt. Men om jag ville rida hästar som ingen annan vågar sitta på så hade jag förmodligen tagit bra betalt och jag hade inte begett mig till MCR.

Men så hära. Jag fattade redan i stallet vart det barkade. Jag känner väl igen en häst som har så vansinnigt mycket energi att den inte kan stå stilla en sekund, eller? Ja det gör jag. Helt fucking toppad. Okontaktbar, som en unghingst på vift. 600 kilo madcap. Och jag bara "okej?". Funderar på om jag ska ta jackan för att slippa få skubbsår när jag ramlar av från dessa härliga 1.70 m. Oy ve. Sen kan jag knappt leda den. Den välter ner typ fem grejer i stallgången och bara pang krasch bonk åt alla håll. Kunde gett den en snyting - det hade den ändå inte märkt. Hade LÄTT behövt stigbett eller hingstkedja men det hade jag ju då inte. Megagreat verkligen.

Så jag sa lite till ridläraren att ehm det kommer inte att gå, jag kan inte ens hålla honom. Men hon ba: nej men det är mest från marken som han är sån det blir bättre när man sitter upp. Och vad gör man? Det är ju lite som att vägra gå in i planet för att man sett piloten dra i sig en 75a. Man kanske såg fel? Eller så kanske han kan styra i alla fall?
Sitter upp - och det ska sägas - med blodsmak i munnen för det finns inte en tjalle att detta kommer funka. Hästen är hög. Man kan bli trampad. Vad vet jag, det är aldrig kul att dunka i backen i synnerhet inte från en som är helt looney med fötterna överallt.

Och vad händer? Jo SURE enough. Jo sekunden efter jag kommit upp kutar den iväg. Från noll till hundra. Helt out of control i typ 20 jävla bocksprång. Den kunde liksom inte skritta. Inte ett normalt steg. Bara katjonk-katjonk-katjonk åt alla håll. Lyckas då få in den i ett hörn där den bara står och skakar. Petar till honom lite när jag ska sparka av stigbyglarna. Han hoppar en meter rakt upp. Sen har jag hoppat av.

Jag är bara så oändligt tacksam att jag kunde sitta kvar. Sen tyckte de att jag kunde lina honom lite i lilla ridhuset. Jag bara "okej?". Och det ledde till en annan "kul" incident. Han vägrade gå in där och ställde sig istället på bakbenen. Alltså en häst som är 1.70 och står på bakbenen är jättehög. Jag gör det inte sa jag. Ska ni lina er häst får ni göra det själva. Satte in honom i boxen och gick hem.

Det är en sak att vet att man ska hjälpa till att rida in en treåring. Man har någon på var sida. Och någon har hästen på lina, man har en halsrem, störtkruka, säkerhetsväst och jada jada. Man har vidtagit åtgärder. Eller en annan sak när man ramlar av, bara sådär oförberett: Ena sekunden är man i trygg galopp över ett fält, nästa är man på marken för det flög upp en fasan. Sånt som händer. Den bäste även. Hästen lika paff som en själv. Men att veta hela tiden man är i stallet och vägen till ridhuset som en klump i magen att DET HÄR KOMMER ALDRIG GÅ för vi måste longera först eller vad som helst, få ut energin för kusen ser spöken och klättrar på väggarna. Och sen ändå vara tvungen att hoppa upp för man liksom... kan inte med att banga. Å jesus, mary and joseph det är ångest.

Ursäkta mig men nu ska jag ligga raklång och dricka lite vatten och vara tacksam över livet.

3 kommentarer:

Mirijam sa...

Hest alltså. LIFSFARLIT!

Dramadrottningen sa...

Inte snel hest.

Petra sa...

Hej, hallå. Vill du outa namnet på hästen...Har bokat en drop-inridning på MCR på lördag och vill INTE få detta exemplar. Please.