Ringde mamma och beklagade mig över att allt var sån depp. Jag vet inte varför, igår var jag glad och åt pannkakor och idag vaknade jag helt ledsen. Men mamma påpekade, så vist, att det var exakt samma sak den här tiden förra året. Har det hänt nåt? Vad är fel? sa hon då. Jag ba: nä inget inget. Vetente. Bu för allt.
Men det är sant. Jag mindes också specifikt att jag hade ringt och vart skitlåg och sen blev jag glad igen. Kommer du inte ihåg att du sa att du börjat gråta på cykeln hem, sa mamma. Jo sa jag. Det var ju helt löjligt. Sen efter nån dag fattade jag inte vad hela grejen var om. Jag ba: Men alltså allt är ju toppen, vad höll jag på med?
Zip. Inget är så befriande som att känna: aha så där var det innan också, det går över. Det är inte början på ett permanent stadium som ska vara för evigt. Redan nästan glad igen.
Förresten kommer min kompis Bibi till påsk och det ska bli kul, en POJKVÄN ska tas med, jag kan inte bärga mig!
2 kommentarer:
Eller hur är det konstigt? Jag har ju haft så halva vintern, och nu är det sol och ljust och plötsligt bara "nej jag dog inte, jag lever, FETT!!!
Man är ju lite störd alltså.
Bergochdalbana i huvudet känns det som. Man får väl försöka vänta ut det bara...
Skicka en kommentar